15 december 2022 Omkring hälften av alla bygg- och anläggningsentreprenader handlas upp som totalentreprenad. Det kan tyckas vara den ideala relationen mellan beställaren och entreprenören: B ställer funktionskrav på något som ska byggas, och E projekterar och utför arbetet på det sätt som för båda parter är mest ekonomiskt fördelaktigt, på kort eller på lång sikt. Vad kan gå fel?
Tyvärr är det ganska mycket. En del problem kommer från utvändiga händelser som ingen av parterna kan styra: försenade tillstånd, stigande priser, uteblivna leveranser, plötsliga ändringar i offentliga bidrag, konflikter på arbetsmarknaden och mycket annat. Men problem uppstår förstås också i relationen mellan parterna. Ett byggprojekt är speciellt på det sätt att det vanligen är helt eller delvis nya konstellationer av företag – och därmed människor – som ska samarbeta om något som vanligen handlar om mycket pengar, samtidigt som tidspressen oftast är stor. Inte konstigt då att det inte alltid går smärtfritt.
I grunden handlar problemen nästan alltid om bristande kommunikation. Alla människor har en unik uppsättning erfarenheter som påverkar hur de uppfattar andra, och hur de själva uttrycker sina åsikter och kunskaper. När parterna i byggprojektet ska skapa en gemensam bild av vad som ska åstadkommas ställs därför mycket höga krav på hur information förmedlas. Tydlighet måste också råda om vem som ansvarar för vad.
AB 04 och ABT 06
Så hur har branschen försökt lösa detta? Vad gäller det formella förhållandet mellan beställare och entreprenör använder man regelmässigt standardavtalen AB 04 för utförandeentreprenader och ABT 06 för totalentreprenader . När de används – helst utan avsteg! – minskar risken för dispyter som rör vad som faktiskt ingår i entreprenaden; att det måste utföras fackmässigt och i rätt tid; ansvarsförhållandet mellan parterna; ekonomi, särskilt vid ändringar; hur resultatet ska kontrolleras och besiktigas; och till sist hur tvister ska lösas.
Med ett sådant avtal i ryggen återstår att parterna får samma bild av vad det är som faktiskt ska byggas. Om man väljer utförandeentreprenad blir det relativt sätt enkelt: beställaren låter genom sina egna konsulter i detalj beskriva allt som ska åstadkommas, både vad gäller utformning och tekniska lösningar. Nästan alltid hänvisas till tekniska AMA med sina detaljerade recept. Vid kontroll och besiktning handlar det då ”bara” om att undersöka om receptet har följts. Lutar väggen för mycket? Är luftflödet rätt inställt? Är belysningen enligt specifikation?
Rambeskrivningar och BSAB 96
I totalentreprenader är bilden en helt annan. Hittills har det inte funnits ett gemensamt sätt att strukturera och formulera kraven. I AMA har branschen tack vare det gamla klassifikationssystemet BSAB 96 en fast struktur av byggdelar och produktionsresultat, som gör att man enkelt hittar alla krav på hur saker ska byggas. Det fungerar utmärkt för utförandeentreprenader, men mycket sämre för den som genom en totalentreprenad endast vill ställa krav på hur något ska fungera, och inte på hur det ska åstadkommas. 
Vitsen är ju att entreprenören ska välja den lösning som de själva tycker är bäst för varje situation. Om situationen är ny, eller om kraven på funktion är speciella, förväntas entreprenören vara innovativ och komma med nya lösningar.
Den metod som använts i totalentreprenader har varit så kallade rambeskrivningar. Ibland har sådana strukturerats med hjälp av byggdelarna i BSAB 96, i vissa fall också med byggnadsverk och utrymmen enligt samma system.
Problemet var att BSAB 96 inte har någon komplett uppsättning av objekt för att kunna ställa krav mer flexibelt. Framför allt gäller detta byggdelar. Man vill kunna ställa krav på alla nivåer, från hela byggnadsverket ner till minsta beståndsdelar. I hus ligger fokus speciellt på utrymmen, och hur dessa ska vara utformade och utrustade.
I brist på en komplett uppsättning klasser för alla objekt har rambeskrivningar fyllts med långa texter, som kan innehålla både ”små” och ”stora” krav i en salig blandning. I ett och samma avsnitt kunde krav på brandsäkerhet, akustik, tillgänglighet, rumshöjd, ventilation, miljö, energi och material blandas. Det innebar att varje teknisk expert hos entreprenören hittade ”sina” krav på vitt skilda ställen i beskrivningen. Att få en helhetsbild blev svårt. Kraven var dessutom långt ifrån tydligt kopplade till en specifik fysisk del av byggnadsverket.
Bristen på enhetlig struktur i rambeskrivningarna gjorde att varje upphandling blev unik. I vissa projekt bakades alla teknikområden in i ett och samma dokument, i andra användes en strikt uppdelning i separata dokument. Detta ökade risken för att samordningen mellan kraven skulle bli bristfällig. Arkitektens krav på utformning kunde kollidera med andra viktiga krav på akustik, brandsäkerhet och mycket annat. Handlingarna blev svåra att tolka. Eftersom ABT föreskriver att om motstridiga uppgifter förekommer i förfrågningsunderlag ska den som medför lägsta kostnad för entreprenören ha företräde. Att korrigera sådana kollisioner innebär stor risk för ökade kostnader för beställaren.
Funktionsbeskrivningar och CoClass
Lösningen till att ställa krav på ett mer strukturerat sätt kom för ett antal år sedan i och med det nya klassifikationssystemet CoClass, som är baserat på ett antal internationella standarder. Genom förvaltningen hos Svensk Byggtjänst har CoClass fått ett stort antal kompletteringar anpassade till den svenska marknaden. Äntligen har marknaden nu fått ett verktyg som på ett modernt och objektorienterat sätt kan användas för att ställa krav på funktion vid upphandling av totalentreprenader, nämligen AMA Funktion.
Det här nya systemet blir ett hjälpmedel att på ett helt strukturerat sätt koppla alla krav till de objekt som faktiskt utför eller bidrar till de funktioner man vill uppnå. Med ”objekt” menas här vad som helst som finns i CoClass alla tabeller som bryter ner den byggda miljön i sina beståndsdelar:
- Byggnadsverkskomplex, till exempel ett bostadsområde, en förskoletomt, eller en vägsträcka med vägar, broar och tunnlar.
- Byggnadsverk i form av hus, markanläggningar, vägar och mycket annat.
- Byggdelar i form av:
- funktionella system som väggar, ventilation, el och belysning
- konstruktiva system som väggkonstruktioner, tilluftssystem och elkraftsdistribution
- komponenter som väggbeklädnader, fläktar och eluttag.
Alla dessa tabeller samverkar med varandra enligt de principer som beskrivs i AMA Funktion. Enkelt uttryckt styrs kraven uppifrån och ner. Beskrivningsförfattaren ställer sina krav på så hög nivå som möjligt, så att man slipper upprepa dem längre ner. Krav som ställs på en hel byggnad gäller alla dess byggdelar; krav som ställs på ett helt system gäller för alla dess komponenter, och så vidare.
Viktigast för kravställningen är dock de utrymmen som finns i en byggnad. Det är ju där verksamheter faktiskt bedrivs. Funktioner som belysning, ventilation, utrustning och inredning behöver beskrivas. I praktiken kan man säga att en funktionsbeskrivning innehåller både en rambeskrivning och ett rumsfunktionsprogram.
Artikeln är nedkortad, läs hela artikeln här som pdf.
Klas Eckerberg
Systematikexpert
