Hur kan man löpande arbeta med bevisfrågor under projektets gång för att säkra att man inte bara har rätt utan även får rätt?
Projektet som har gått hyfsat enligt plan stöter plötsligt på patrull – beställaren vägrar betala, entreprenören flaggar för en ohållbar försening eller ett felaktigt utförande leder till omfattande skada. Oavsett grundorsak till tvisten som sedermera uppkommer kan inblandade aktörer drabbas av känslan att ”vi hade ju kunnat bevisa vår ståndpunkt om vi bara visste att vi behövde det!”.
Men först, vad är ett ”bevis”?
Bevis kan i praktiken vara allt som kan läggas fram av en part och som övertygar mottagaren om att ett visst påstående är riktigt eller felaktigt. Beviset ska alltså – och mot bakgrund av mottagarens livserfarenhet, verklighetsuppfattning, kunskap och subjektiva värderingar – leda denne till en viss slutsats, som denne upplever som ett resultat av ett logiskt resonemang och rimlig slutledning. Därigenom kan ett påstående eller sakförhållande bevisas enligt vedertagen mänsklig uppfattning.
Vad själva beviset är kan utgöras av vitt skilda ting: ett fotografi, ett undertecknat avtal, en muntlig utsaga från en människa, ett fotavtryck osv. Det som är avgörande för att något ska klassificeras som bevis är att informationen som förmedlas i någon mening ger stöd för ett visst påstående om hur saker förhåller sig.
Vad är då stark respektive svag bevisning?
Vid bedömningen av vad som styr värdet av bevisningen kan nämnas följande faktorer:
- Samband – ett starkt bevis ska kännetecknas av att utgöra ett spår av verkliga händelser, vilket därmed uppfattas som att beviset har logiskt samband med verkligheten.
- Precision – ju mer detaljrika uppgifter som kan extraheras från bevisningen desto starkare talar den för en viss slutsats. Är det enbart möjligt att erhålla generella uppgifter från bevisningen tenderar den att betraktas som svag (bl.a. beroende på att sambandet mellan bevisningen och verkliga händelser förlorar i styrka).
- Trovärdighet – Om beviset härstammar från en källa som upplevs som trovärdig underlättar det för betraktaren att uppfatta att beviset i sig har uppstått som en konsekvens av verkliga händelser.
Som sagt kan ett typ av bevis vara människor, dvs. vittnen, som genom sina utsagor kan berätta om vad som har hänt. Människor kan dock vara ett relativt opålitligt bevismedel då utsagan ofta kan förändras över tid och även påverkas av yttre faktorer, t.ex. genom knepiga motfrågor eller av att människor överlag har svårt att minnas konkreta skeenden (även relativt kort efter händelsen).
I situationer när ord står mot ord, räcker oftast inte mänsklig bevisning för att bevisa en viss omständighet eller att ett avtal har ett visst innehåll. Det behövs därför något ytterligare för att man ska kunna bevisa omständigheten eller avtalsinnehållet.
Ett starkare bevis kan därför vara olika former av skriftliga bevis (protokoll, dokumenterade överenskommelser, e-post, SMS osv.) eller fotografier av ett visst föremål/plats. Sådana bevis är svårare att påverka i efterhand även om de självklart kan bli föremål för olika tolkningar. Av betydelse är också att dokumentationen helst ska vara samtida, dvs. upprättad där och då (och inte i efterhand vilket i regel enbart väcker misstänksamhet).
Vad vi är på jakt efter är helt enkelt olika saker som kan bevisa att vi har RÄTT och motparten har FEL.
Axel Ryning
Advokat
Författare till boken
Processjuristens handbok
axel.rynning@foyen.se
