Fuktberäkning ger god säkerhetsmarginal – verkligheten torrare än prognos

Fuktomfördelningsberäkningar har blivit ett allt viktigare verktyg vid bedömning av uttorkning i betongkonstruktioner. I en SBUF-finansierad studie har metoden testats mot uppmätta fuktvärden i verkliga byggprojekt – med tydligt resultat. Beräkningarna visade genomgående högre fuktnivåer än de som senare uppmättes, vilket stärker förtroendet för metodens säkerhetsmarginaler. Studien pekar också på potential för kortare byggtider och minskad klimatpåverkan.

Fuktmätning i betong på ekvivalent mätdjup har använts under lång tid och utgör basen inom RBK-mätning. Metoden bygger på att ett förutbestämt mätdjup ger en fuktnivå som representerar den högsta fuktnivån som kan uppstå under golvytskiktet. Metoden togs fram genom fuktomfördelningsberäkningar gjorda för 25 år sedan och baserades på en homogen betong med en helt tät golvbeläggning. Denna metod är allmänt accepterad och har fungerat väl för en bedömning av om betongunderlaget går att belägga med täta skikt utan att riskera fuktskador till följd av kvarvarande byggfukt.

Under det senaste decenniet har mer detaljerade fuktomfördelningsberäkningar använts inom ramen för RBK för att erhålla en systemspecifik bedömning av huruvida konstruktionen är beläggningsbar eller ej [1]. Frågor som många såklart ställt sig är: Hur blev det sen, stämde beräkningarna och vilken säkerhetsmarginal finns kvar?

I SBUF-projektet 14244 har byggprojekt, där fuktomfördelningsberäkning användes som grund för beslut om mattbeläggning, följts upp med fuktmätningar efter att viss omfördelning hunnit ske.

Resultatet är entydigt för de system som studerades. Fuktberäkningarna visar högre fuktnivån i underlaget– verkligheten är alltså torrare än de beräknade värdena,  och mycket torrare än mätningen på ekvivalent mätdjup. Studien stärker förtroendet för metoden och. öppnar därmed upp för både kortare byggtider, lägre uttorkningskostnader och potentiellt minskad klimatpåverkan.

Från teori till verklighet
Byggbranschen står inför en omställning där tidigare uttorkningskrav och mätmetoder ifrågasätts. Dagens betong innehåller ofta mer cement, nya tillsatsmaterial i kombination med lågalkalisk avjämningsmassa och golvbeläggningar med stor variation på ångtäthet. Samtidigt kvarstår RBK-systemet (Rådet för ByggKompetens) [1] som norm för fuktkontroll – en metod som togs fram för över 25 år sedan. För många golv gäller fortfarande samma högsta tillåtna fukttillstånd, trots ändrade förutsättningar.

Alla former av beräkning som utförs har samma grundproblematik ”skit in – skit ut”. Det vill säga om indata är felaktig kan beräkningarna leda till väldigt fel slutsatser. För att begränsa risken för att ”glädjeberäkningar” skulle produceras, presenterades 2019 en vägledning för fuktomfördelningsberäkningar inom ramen för projektet SBUF 13701 – Praktisk vägledning för säkrare uttorkningstider hos betongbjälklag [2].
Syftet med uppföljningsprojektet SBUF 14244 var att kontrollera och förhoppningsvis validera vägledningen genom att jämföra beräknade och uppmätta fuktnivåer i verkliga konstruktioner.

Fyra byggnader, åtta bjälklag, nitton beräkningsfall
Studien innefattade fyra huvudmoment:

• sammanställning av grundförutsättningar och materialdata
• mätning av fuktprofiler ([1] [3]
• utförande av omfördelningsberäkningar
• jämförelse mellan uppmätta fuktprofiler och utförda omfördelningsberäkningar

Åtta referenskonstruktioner från verkliga byggnader studerades: HDF, plattbärlag och platta på mark. Konstruktionerna fanns i kontor, skolor och vårdfastigheter uppförda mellan 2018 och 2023.

Samtliga konstruktioner bestod av betong med relativt lågt vct (0,35-0,4), lågalkalisk avjämningsmassa och golvbeläggning (textil-, plast- eller linoleumgolv). Fuktprofiler mättes både vid golvläggning och efter ett till fem års drift. I samtliga fall var den uppmätta fuktnivån på det ekvivalenta mätdjupet, enligt ordinarie RBK-mätning, högre än kravställd nivå för respektive golvbeläggning, i flertalet fall runt 5 procent högre.

Beräkningarna utfördes enligt den mer konservativa riktningen i vägledningen i SBUF 13701 med WUFI 1D och 2D. Ingen av dem som genomförde beräkningarna kände till de uppmätta fuktprofilerna efter omfördelning när beräkningarna genomfördes – ett viktigt moment för att minska risk för bias. Materialdata valdes baserat på offentligt tillgänglig materialdata som i hög grad skulle motsvara använda betonger. Eftersom projektspecifik data saknades för fler av objekten genomfördes parallella beräkningar med olika tillgänglig – på pappret adekvat – materialdata. Datan hämtades från uppmätta materialegenskaper hos leverantörer och tidigare forskningsrapporter och labbstudier. Läs hela artikeln som pdf här.