Återbruk av byggprodukter kan minska både klimatpåverkan och utvinning av naturresurser. Samtidigt har vi dålig koll på tillgången och tillgängligheten av produkter att återbruka. En möjlig informationskälla är rivningslov, men dagens data är ofta missvisande och bristfälliga. I en forskningsstudie har vi undersökt detta och funnit att med små förändringar i rutiner för materialinventering, rivningslov och datadelning kan tillgången och tillgängligheten för återbrukbara produkter förbättras avsevärt.
Varför återbruk är avgörande – och varför det går trögt
Bygg- och fastighetsbranschen står för en stor del av EU:s resursanvändning och avfall. För att minska utsläppen och resursslöseriet behöver vi ta vara på material som redan finns i omlopp och effektivt nyttja det befintliga byggnadsbeståndet. Återbruk av byggprodukter spelar här en nyckelroll, samtidigt som arbetet med detta går trögt. Marknaden är omogen, produktutbudet osäkert och informationen bristfällig. Trots återbrukets potentiella bidrag till att minska påverkan på klimat och miljö är vetskapen om byggnader och produkter som rivs dålig. Det saknas standardiserade och tillgängliga data från rivningar och materialinventeringar. Tillförlitliga indata är avgörande för att utveckla verktyg som ger meningsfulla resultat och utan dem blir planering, uppskalning och affärsmodeller svåra att få fungerande.
Studien i korthet
Under det senaste ett och ett halvt året har vi undersökt om byggprodukter kan kvantifieras via rivningslov och hur uppgifterna i rivningsloven skiljer sig mellan olika dokumenttyper/informationskällor (materialinventeringar, avfallsplaner och avfallsmängder/avfallskvitton) samt från skrivbordsuppskattade ”faktiska” mängder. Vi analyserade avvikelser i rapporteringens korrekthet och detaljnivå samt prövade en metod baserad på nyckeltal (KPI:er) per byggnadsarea (BYA). Målet var inte att fastställa exakta mängder, utan att synliggöra skillnader mellan informationskällor och testa en skalbar metod för mängduppskattning.
Vi analyserade rivningslov i 13 kommuner i Storgöteborg under perioden 2020–2024. Två relativt homogena byggnadstyper valdes ut: förskolor och flerbostadshus. För att hålla analysen hanterbar fokuserade vi på sex produktkategorier: fönster, radiatorer, fasader, taktäckning, stommar och gipsskivor. Av 1 794 rivningslov gällde 41 förskolor och 51 flerbostadshus. Efter att ha filtrerat bort de rivningslov som återkallats, avslagits eller endast gällde rivning del av byggnad återstod 57 rivningslov. Många rivningslov saknade de dokument och information som skulle jämföras med den skrivbordsuppskattning vi själva genomförde i studien. Endast 65 procent av rivningsloven innehöll en materialinventering, 26 procent en avfallsplan och 14 procent rapporterade avfallsmängder.
Vad siffrorna säger – och inte säger
När vi jämförde våra egna skrivbordsuppskattningar med materialinventeringar, avfallsplaner och rapporterade avfallsmängder framträdde stora avvikelser.
- Förskolor: skrivbordsuppskattningar av träfönster var 2–3 gånger högre än materialinventeringarna. För gipsskivor var skrivbordsuppskattningarna 20–30 gånger högre än rapporterade avfallsmängder och avfallsplaner.
- Flerbostadshus: skrivbordsuppskattningar av träfönster var dubbelt så höga som rapporterade avfallsmängder. För trästommar rapporterades avfallsmängder upp till 7 gånger högre än skrivbordsuppskattningarna och avfallsplaner 2 gånger högre.
Detta handlar inte bara om statistik – resultaten pekar på systematiska brister i dokumentation och rapporteringspraxis. Analysen av dokumentationen uppvisar svag integration av återbruksprinciper i rivningslov och pekar på behovet av bättre data och dokumentation.
Varför spretar siffrorna?
En viktig förklaring är hur data samlas in och rapporteras. Avfall rapporteras i materialfraktioner (t.ex. trä och metall) enligt EU:s avfallsdirektiv. Fraktionsbaserade viktsiffror inkluderar allt träavfall – inte bara trästommar – och kan därför inte översättas direkt till produktmängder. När produktmängder härleds från fraktioner blir det grova uppskattningar och risken för felbedömningar ökar.
KPI-metoden: Ett enkelt och skalbart verktyg
För att hantera bristen på tillförlitliga produktdata utvecklade vi byggnadstypsspecifika KPI:er per BYA. Metoden är lågteknologisk och ämnar vara tillgänglig och funktionell för att uppskatta produktmängder i byggnader där man inte har så mycket mer information än vad det är för byggnadstyp, och framför allt när digitala modeller eller ritningar saknas – vilket kan vara fallet vid rivning. Våra resultat visar att KPI:er för produkter som räknas i antal (t.ex. fönster) är mer tillförlitliga än KPI:er för produkter räknade i vikt (t.ex. stommar).
KPI:erna kan exempelvis användas för att uppskatta produktmängder i enskilda byggnader, över hela byggnadsbestånd eller integreras i kommunala lovsystem som ett stöd för att validera materialinventeringar: Är produktmängderna rimliga eller behöver inventeringen fördjupas eller kompletteras? Läs artikeln som pdf.
Doktorand
Lunds Tekniska Högskola
och RISE
