Klorfenoler i miljonprogrammets byggnader – ett viktigt erkännande för innemiljöforskningen

Svensk miljömedicin har nu tydligt beskrivit förekomsten av toxiska klorfenoler och deras illaluktande nedbrytningsprodukter, kloranisoler, i miljonprogramstidens byggnader. Det är ett viktigt steg i den omstart av innemiljöforskningen som vi länge har efterlyst.

I 15 år har vi pekat på att mögel blandats ihop med de numera förbjudna klorfenolerna, vilket enligt vår mening lett till att forskning och kunskapsspridning om innemiljön missriktats inom svensk miljömedicin. Detta har skapat stor oro och orsakat stora kostnader för enskilda, företag och samhälle, troligen till stor del helt i onödan. Vi har därför efterlyst en omstart av forskningen, bland annat i Husbyggaren^1-3. Till vår glädje har det nu kommit ett miljömedicinskt erkännande som öppnar för en sådan omstart. Nu finns nämligen utförlig information om Klorfenoler och Kloranisoler på Riskwebben vid Institutet för Miljömedicin, IMM, Karolinska Institutet⁴.

Dessutom beskrivs klorfenoler och kloranisoler ingående i ett faktablad om Träskyddsmedel och inomhusmiljö⁵ framtaget av medarbetare vid Arbets- och miljömedicin Syd och Arbets- och miljömedicin Göteborg tillsammans med IMM ⁵. Här sammanfattar vi och reflekterar kring informationen om klorfenoler och kloranisoler i Riskwebben och faktabladet och vad en omstart kan innebära. Men först en kort beskrivning av sammanblandningen med fukt och mögel som vi menar att svensk miljömedicin har ett stort ansvar för att reda ut.

Hur klorfenoler i byggnader blev till fukt och mögel

Klorfenoler började marknadsföras i USA på 1930-talet och inom kort användes de inomhus, bland annat i tapetlim och väggfärg som skydd mot mögelväxt i nybyggda statliga hus på Nya Zeeland⁶. Mögelväxten verkade bero på ökad fukt när folk flyttade in, enligt en uppföljande studie från 1947⁷. Den är den första artikeln med begreppet ”fukt och mögel” i titeln. Klorfenoler användes även mot mögel i byggnaders yttre delar och mot rötskadesvamp i huskonstruktioner. Folk mådde dåligt inomhus och många hus började lukta illa då klorfenoler omvandlades till luktpotenta kloranisoler. Problemen skylldes på fukt och mögel.

Hur klorfenoler osynliggjordes med resonemang om dioxiner

När klorfenolerna visades innehålla dioxiner argumenterade en fransk träskyddspionjär år 1975 att pentaklorfenol, PCP, den giftigaste av klorfenolerna, borde undantas från regleringar. Skälet var att den giftigaste dioxinen, TCDD, inte förekommer i PCP utan i 2,4,5-triklorfenol, vilken användes till att framställa växtdödande gifter, såsom Hormoslyr⁸. Resonemanget publicerades av The International Research Group on Wood Protection (IRG/WP) med huvudkontor i Sverige sedan 1979.

Sverige blev först världsledande på klorfenoler och dioxiner, sedan på ”fukt och mögel”

Med resonemang om dioxiner blev Sverige första land att förbjuda klorfenoler år 1977. Men man nämnde då inte att de redan förekom i 1960- och 1970-talens rekordstora husproduktion, att människor fortfarande exponerades och att mögelluktande kloranisoler skulle fortsätta att bildas^9-13. Klorfenolerna osynliggjordes och detta blev slutgiltigt när staten började bevaka befolkningens exponering för farliga kemikalier^14-22. Ett programförslag om hälsorelaterad miljöövervakning från IMM 1992 följdes upp av en statlig miljöhälsoutredning 1996, däremellan blev svensk expertis avgörande då Europakommissionen felaktigt fastslog att klorfenoler inomhus enbart förekom i Tyskland. Samtidigt skapade svensk miljömedicin nationell och internationell konsensus kring att den typiska kloranisol-lukten i byggnader beror på fukt och mögel vilket också blev en förklaring till den epidemiska sjuka hus-sjukan samt ökad förekomst av astma och allergi ^9-13. Mycket skrevs därom runt om i landet men experter vid IMM var viktigast. Sålunda medverkade flera innemiljöforskare både till att klorfenolerna osynliggjordes och att fukt och mögel syntes desto mer.

Finns det nu förutsättning för en omstart av innemiljöforskningen?

Vi menar att samhället de senaste 30 åren har anpassats runt en grupp myndighetsnära experter som implementerat och än idag förvaltar en missriktad innemiljöforskning från IMM och Centrum för arbets- och miljömedicin (CAMM). Dessa experter har, i linje med organisationernas uppdrag, direkta kommunikationskanaler till aktörer och myndigheter på olika nivåer i samhället. Detta gäller inte minst Folkhälsomyndigheten som man länge samarbetat med kring den nationella miljöhälsoenkäten och dess frågor om fukt och mögel.

Men sSvaren på frågor om fukt och mögel i forskningsstudier och miljöhälsoenkäten stämmer inte med vad innemiljöutredare noterat vid inspektion om till exempel mögellukt, synlig fukt och synligt mögel. Svaren riskerar också att bli allvarligt missvisande då de speglar tro och attityder snarare än faktiska förhållanden. De återkommande frågorna om fukt och mögel och forskning och publicering baserad på dessa svar bidrar troligen till att väcka obefogad oro och i förlängningen många fall av obefogade och dyrbara renoveringar, ibland till och med rivningar samt ökade kostnader i nybyggnation.

Vad innebär en omstart? Enligt vår mening bör inte fukt och mögel behandlas som en exponering och sjukdomsorsak i sig (utan närmare specificering). I stället bör etablerade metoder i toxikologi och miljömedicin tillämpas, som vi beskrivit i en tidigare artikel i Husbyggaren³.

Om eller när miljöhälsoenkäten upprepas vore det en bra start att omarbeta frågorna om innemiljö och att vid rapporteringen tydligt redovisa den osäkerhet som råder vid tolkningen av svaren. Ett möjligt hinder för omstart är att fukt och mögel åter har aktualiserats i och med att miljonprogrammets utsatta områden har fått betydligt fler boende än de ursprungligen planerades för. Som bekant kan det bli fuktigt i trångbodda bostäder. Risken finns då att forskare och myndigheter fortsätter att betrakta fukt som en exklusiv orsak till ohälsa och förbiser andra möjliga eller faktiska orsaker. Läs mer om detta i Husbyggaren 1/2023^23,24

Det här är ett utdrag ur en längre artikel. Läs hela artikeln som pdf här: