3 juni 2024 Murat byggande har en historia som går tillbaka till ungefär 8000 f Kr. När människor i Mellanöstern lämnade samlar- och jägartillvaron för att istället börja odla jorden och hålla boskap uppstod behov av permanenta byggnader. I denna region är trä en bristvara. Däremot finns det rikligt med lera. Till att börja med användes soltorkad lera som fogades samman med lerbruk. Detta blev början till en hantverkstradition som skulle spridas över världen. Idag pågår en nödvändig omställning i byggbranschen för att minimera miljö- och klimatavtrycket. Den byggnadstekniska historiken är i sig självt mycket spännande. Men kan vi kanske också lära oss något av historien i den förändring av byggandet som krävs idag.
TEXT: TOMAS GUSTAVSSON
Det dröjde runt 3 000 år, till ca 5 000 f Kr, innan människor började använda träformar för att forma leran. Genom att med stenyxor foga ihop fyra trädelar till en ram och fylla denna med lera kunde man få mer precis form för murstenarna och dessutom arbeta snabbare. Efter ytterligare ca 2000 år, ungefär 3000 f Kr, började man även bränna lersten till tegel, också det i Mesopotamien.
Tegelhantverket kom sedan att vidareutvecklas kraftigt i Romarriket. Den dominerande tegelbyggnadstekniken i romerska riket var att man murade två tegelskal och mellan dessa fyllde upp med en gjutmassa, se figur 1.
Figur 1. Illustration av romersk mur. Först murades två skal av tegelplattor, mellan vilka man fyllde upp med en tidig föregångare till nutida betong. Med visst mellanrum i höjdled murades genomgående tegelskift. Illustration ur MURAT BYGGANDE, Svensk Byggtjänst, 2023
Gjutmassan kan sägas vara en tidig föregångare till modern betong. Hydrauliska reaktioner i gjutningen åstadkom man genom inblandning av sand med vulkaniskt ursprung, i lufthärdande kalkbruk.
Teglet i denna typ av konstruktion bestod av relativt tunna, långa och breda plattor. De kapades diagonalt och murades in i skalen med den långa sidan utåt. Vissa skift murades med genomgående, hela tegelplattor. Genom tillvägagångsättet åstadkoms att teglet i sin triangelformade spets stack in i gjutningen. Därigenom erhölls ett konstruktivt samverkande tvärsnitt, med tegelskal och gjutmassa, vilket fick stor betydelse för den lastbärande förmågan.
Bild 1. Avlastningsbåge med två valvringar ovan fönster, Rom. Foto: Gunilla Svensson
Det var den romerska armén som hade haft ansvaret för tegeltillverkning i provinserna. År 395 delades Romarriket i en västlig och en östlig del. Det västromerska riket upplöstes sedan år 476, efter upprepade attacker framförallt norrifrån. Därmed försvann också tegelhantverket i södra Europa och norr om Alperna. Under 500-600 år byggdes därefter endast några enstaka byggnadsverk med tegel i dessa delar av Europa.
I slutet av 1000-talet eller början av 1100-talet började man emellertid i norra Italien åter bränna mursten av tegel. I det tegelhantverk som väcktes till liv var formaten annorlunda än i Romarriket. Teglet var nu, under medeltiden, kortare, smalare och högre. Formatet präglades framförallt av måttrelationen att två bredder plus mellanliggande fog har samma längd som en långsida (två koppar + mellanliggande fog = en löp). Detta är principen för teglets normalformat, det skulle komma att få stor betydelse i tegelhantverkets fortsatta utveckling.
Det romerska teglet har ett jämförelsevis elegant uttryck, framförallt i valvbågar. De medeltida formaten är betydligt klumpigare och kan knappast karakteriseras som eleganta. En viktig aspekt därvidlag är att vid murning med denna typ av format måste den konstruktiva samverkan i tvärsnittet skapas av tegelstenar som vändes vinkelrät mot murens plan. I detta sammanhang utvecklades förbandsmurning, vilket innebär att tegelstenarna läggs så att vertikala fogar förskjuts i intilliggande skift. Detta kan ske enligt olika mönster, förband. De två äldsta är munkförband och vendiskt förband. Normalformaten har varierat i olika länder och regioner, men de har principen gemensamt att två koppsidor och mellanliggande fog motsvarar en löpsida. Tillämpning av detta måttförhållande kan faktiskt betecknas som en av de mest avgörande innovationerna i den byggnadstekniska historien.
Murningshantverkets spridning i Europa norr om Italien under medeltiden är starkt sammankopplad med kristendomens utbredning. Men från 500-talet fram till 1000-talets slut murades kyrkans och klosterväsendets byggnader inte med tegel. Istället användes natursten, som bröts i naturen och högs till ändamålsenlig form, ”huggsten”.
När så kyrkans och klosterväsendets expansion nådde till Östersjöns och Nordsjöns kustområden tog tegelbränningen ett långs ”skutt” från norra Italien till trakterna av nuvarande gränsen mellan Danmark och Tyskland. I detta förlopp hade sannolikt murningskunniga munkar från Italien betydelse. Tegelhantverket spreds därefter snabbt norrut, under 1100-talets sista halva användes tegel i Lund, år 1192 invigdes Gumlösa kyrka norr om Hässleholm. I början av 1200-talet hade tegelhantverket spridits till Mälardalen.
Bild 2 (t.v.) och 3. Gumlösa kyrka, Hässleholm, som invigdes 1192.
Ur det romanska utvecklades efterhand det gotiska kyrkobyggandet steg för steg, framförallt i Frankrike. Behovet av att spara arbete och trävirke fungerade som primär drivkraft i denna utveckling. De gotiska katedralerna hade i Frankrike utförts med huggen natursten. Det var denna sorts kyrkobyggnader som kyrkans folk var inställda på att låta bygga.
Men huggsten är skulptur och tegel är mosaik, för att låna formuleringar från konsthistorikern Gerda Boêthius i Hantverkets Bok Mureri. De oerhört smäckra konstruktioner som utvecklats inom gotiken var de ideal som kyrkans folk efterfrågade. 
Men i högresta katedraler med stora, höga fönster kunde man inte, eller vågade inte, förlita sig lika mycket på teglets konstruktiva egenskaper som på huggsten. Det erfordrades betydligt kraftigare vertikala bärverk för att förverkliga de kyrkliga ambitionerna.
I denna kontext växte den baltiska tegelgotiken fram längs Östersjöns och Nordsjöns kusttrakter. Förbandsmurningen blev väsentlig, dels konstruktivt för att optimera lastförmågan och dels för att ge murytorna rytm och liv, vilket krävdes när man sökte förverkliga gotiska byggnadsideal med de relativt sett kraftiga tegelkonstruktionerna. För att kunna utföra tegelmurverk i någon sorts ordnade mönster blev det viktigt att tillverka tegel med någorlunda likformigt format.
I de jämförelsevis kraftiga murarna användes i baltisk tegelgotik också färgvariationer, glaserat tegel, linjespel och indelning som associerar till den rytm och lätta resning som präglar bärverk i huggstensgotiken. Man började använda särskilt formgivna tegel (”formtegel”) för att skapa former som överensstämde med gotiska ideal om profilering av kolonner och valvribbor. Exceptionellt höga fönster, profilerade smygar, blindfönster och blindarkader var andra metoder som användes, liksom strävpelare och strävbågar. Resultatet blev i stor omfattning byggnader med en monumental resning som var jämförbar med de gotiska förebilderna, enligt Gerda Boêthius.
Artikeln är nedkortad här, läs hela artikeln som pdf:
Tomas Gustavsson
Civ.Ing LTH
Byggnadskonstruktör
