11 januari, 2016 Svenskar tillbringar uppemot 90 procent av sin tid inomhus och alla vill naturligtvis kunna andas ren luft, i hemmen, på arbetsplatser, samt i skolor och förskolor. Vid husbyggnation strävar man därför efter att åstadkomma bra luftkvalitet och så har det säkert varit länge. Men under 1960- och 1970-talet togs historiska byggnadstekniska beslut som kan ha negativ påverkan på många människor än idag. Läs hela artikeln här som pdf.
En viktig lärdom från den tiden när sjuka hus blev ett begrepp är att hålla byggnader torra. Fukt ger nämligen möjlighet för mögel att växa till och kan också orsaka oförutsedda kemiska reaktioner i material. Fukt kan sålunda medföra att gasformiga ämnen bildas och avges till luften. En del av dessa så kallade ”emissioner” luktar illa och genom näsan kan man ofta uppfatta om en byggnad har fuktproblem.
Som skolboksexempel på ett fukt-orsakat emissionsproblem brukar man nämna kaseinhaltigt flytspackel lagt på fuktig betong. Alkalisk fukt i betongen kan nämligen bryta ned mjölkproteinet kasein, till bland annat illaluktande aminer och ammoniak, och därigenom orsaka lukt och besvär. Exakt vilka ämnen från flytspacklet som orsakar besvären är okänt, detta gäller förövrigt de flesta kemiska och mikrobiologiska skador i fuktiga hus.
Kasein användes för sina goda flytegenskapers skull, mellan 1977 och 1983, och alla aktörer inom ämnesområdet innemiljö har beskrivit kasein-haltigt flytspackel som ett problem, till exempel myndigheter, arbets- och miljömedicinska kliniker, forskare, skadeutredare och analysföretag.
Däremot är det huvudsakligen analysföretag och praktiker i fält som har uppmärksammat ett annat fuktorsakat innemiljöproblem som tycks vara betydligt mer omfattande, nämligen användningen av klorfenoler i träskyddsmedel. Klorfenoler användes under minst 29 år, mellan 1955 och 1978, när nyproduktionen av hus dessutom var betydligt högre än under de sju år som kasein användes (se figur 1). Förutom att klorfenoler kan avges direkt från behandlat trä kan de också omvandlas av mikrober i träet till mer lättflyktiga och mögelluktande kloranisoler och därigenom, i likhet med kasein, orsaka luktproblematik och besvär.
När innemiljöproblem visar sig bero på träskyddsmedel medför det ofta att de människor som berörs blir oroliga över att deras luft innehåller farliga och numera till och med förbjudna kemiska ämnen. I det läget är det olyckligt att knappast någon information finns att tillgå från offentliga institutioner. Därför har vi från Institutet för miljömedicin på Karolinska institutet i Stockholm, uppmärksammat problemet, dels via nätverket SWESIAQ från 2012, och dels mer utförligt genom ett projekt finansierat av FORMAS, åren 2014-2016. I projektet medverkar även forskare från Umeå universitet och Eurofins Pegasuslab AB bidrar bland annat med mätdata. Vi har nyligen publicerat den första studien benämnd ”Chloroanisoles may explain mold odor and represent a major indoor environment problem in Sweden”. Artikeln kan laddas ner gratis från tidskriften Indoor Air (LÄNK).
Önskemål har kommit från flera håll om en sammanfattning på svenska och den kommer här, tillsammans med två avslutande tillägg, nämligen hur man såg på klorfenoler i Västtyskland och ett förslag på en ny definition av luftkvalitet som även innefattar luktproblematik.
Artikeln avsåg belysa tre frågor, nämligen:
1. Hur vanligt var det att man använde klorfenoler i träskyddsmedel;
2. Vilka klorfenoler använde man, vilka klorfenoler och kloranisoler finner man i luft – och i vilka halter; samt
3. Kan hälsoeffekter befaras vid de uppmätta lufthalterna?
Omfattningen av klorfenoler och mögellukt i byggnader.
När statliga verk i början av 1900-talet inledde en omfattande utbyggnad av nya kommunikationsmedel i Sverige behövde man behandla syllar och telefonstolpar m.m. för att träet skulle stå emot röta och därigenom hålla betydligt längre än annars. Med tiden sneglade man mot att använda träskydd även vid byggnation av hus. I studien kom vi fram till att klorfenoler och mögelluktande kloranisoler är vanligt förekommande i svenska byggnader av tre historiska orsaker, nämligen:
– Att nationella regelverk och aktörer förespråkade användning av kemiskt fuktskydd istället för konstruktivt fuktskydd, till exempel i svenska byggnormer (SBN) och i arbets- och materialanvisningar (Bygg AMA);
– Att så skedde samtidigt med rekordåren inom svenskt byggande, från 1961 till 1975, vilket innefattande miljonprogrammet åren 1965-1974, då man renoverade flitigt samt byggde helt nya stadsdelar och alltså inte bara bostäder; samt
– Att man valde att använda klorfenoler som fuktskydd när man i andra länder använde andra kemikalier eller helt undvek träskyddsmedel och istället fokuserade på konstruktivt fuktskydd, precis som vi numera gör även i Sverige.
Typer och halter av klorfenoler och kloranisoler i luft
När träskyddsmedlen användes räknade man uppenbart med att de skulle kunna bli fuktutsatta och med nuvarande insikt förstår man att det ofta bara blir en tidsfråga innan tillräckligt mycket kloranisol har bildats för att skapa luktproblem, alltifrån enstaka år till åtskilliga årtionden. Genom att analysera mätresultat från luft- och materialprover som skickades till Pegasuslab under åren 2009-2013 visar vi att man använde träskyddsmedel lite överallt i byggnader samt att man både ytbehandlade och tryckimpregnerade med olika träskyddsmedel med olika sammansättning av klorfenoler. Det finns totalt 19 varianter av klorfenoler varav ett fåtal var vanligt förekommande i de hundratals analyser av träprover som vi tittade närmare på. Vanligast var tryckimpregnering med KP-Cuprinol, som innehöll 2,4,6-triklorfenol, 2,3,4,6-tetraklorfenol och pentaklorfenol. KP-Cuprinol var en patenterad svensk uppfinning och en paradprodukt för träskyddsindustrin ända fram tills mitten på 1970-talet då rapporter kom att klorfenoler ofta innehåller hälsoskadliga klordioxiner. I samma veva hamnade företaget BT-Kemi, med nära band till KP-Cuprinol, i en omtalad miljöskandal i Teckomatorp.
Vad gäller typer och halter visar vår sammanställning av hundratals analyser av luftprover från problembyggnader att kloranisoler förekommer betydligt oftare än klorfenoler och att halterna i båda fallen är väldigt låga, oftast under 15 ng/m3. Trots de låga nivåerna kan kloranisolerna påverka hur luften uppfattas eftersom människans lukttröskel är extremt låg för några av dem, främst 2,4,6-trikloranisol och 2,3,4,6-tetrakloranisol. Dessa är samtidigt just de kloranisoler som bildas från de vanligaste klorfenolerna i KP-Cuprinol och många andra träskyddsmedel (se figur 2 nedan).
Figur 2. Kemisk struktur för pentaklorfenol (PCP) och tre vanliga varianter av kloranisoler som mikrober kan bilda från PCP och andra klorfenoler.
Effekter på luftkvalitet
Redan i Bygg AMA 1965 noterades lukt från tryckimpregnerat trä och det bestämdes att trä som luktade illa mer än en månad efter behandling inte skulle byggas in i husen. Användningen av klorfenoler fortsatte alltså ändå i 14 år, under hela miljonprogrammet, fram till 1978 (se figur 1). Besvär rapporterades också i nybyggda och nyrenoverade hus när klorfenoler fortfarande användes. Hur halterna av klorfenoler och kloranisoler såg ut på den tiden vet vi inte. Vi bedömer dock att det inte föreligger någon risk för klassiska toxiska effekter vid de extremt låga lufthalterna som typiskt förekommer idag. Detta är troligen den viktigaste slutsatsen i vår studie, eftersom brukare i problembyggnader ofta blir oroliga när de uppfattar dålig lukt. Luktsinnet fungerar ju som ett varningssinne.
Denna oro förstärks antagligen av att lukten vanligen uppfattas som mögellukt och därmed i ännu högre grad förknippas med hälsorisk. Faktiskt kan det vara svårt att med näsan skilja en ren mögelskada från en skada med kloranisoler som ofta bildas utan synbar växt av mögel. Det har visats i psykobiologiska studier att dåliga lukter tillsammans med individens egen oro kan bidra till uppkomst av hälsosymptom. Det är tänkbart att sådana mekanismer är inblandade när hälsoeffekter rapporteras från människor som bor i fukt- och mögelskadade hus. Liknande resonemang kan tillämpas på andra ämnen som avger dåliga lukter vid extremt låga lufthalter och där toxikologiska data inte ger stöd för att förklara hälsoeffekterna.
De kloranisoler som ofta ställer till bekymmer i svenska byggnader, främst 2,4,6-trikloranisol och 2,3,4,6-tetrakloranisol, är båda kända för att skapa smak och luktproblem även i andra sammanhang. Båda kloranisolerna kopplas till exempel ofta samman med ”korkskadat vin”, det vill säga att vinet uppfattas som unket och mögligt. I tillägg kan nämnas att vi i samband med Pegasuslabs erfarenhetsträff för skadeutredare och innemiljöutredare lät deltagarna lukta på 2,4,6-trikloranisol, 2,3,4,6-tetrakloranisol och pentakloranisol och sedan ange vilken lukt som mest liknade fuktutsatt träskyddsmedel. Intressant nog ansåg sig alla deltagare kunna särskilja ämnena och 10 av 12 svarade att 2,4,6- trikloranisol kom närmast.
Olika perspektiv på klorfenoler i Sverige och Västtyskland
I studien tar vi inte upp vilken påverkan klorfenoler kan ha haft på människor när de en gång i tiden byggdes in i hus och inga sådana data verkar finnas i Sverige. Vi konstaterar dock att man i Västtyskland använde klorfenolhaltiga träskyddsmedel i stor utsträckning inomhus vilket gav upphov till hälsoeffekter och ledde till formulering av ett hälsosyndrom, ”wood preservative syndrome”. Detta syndrom rapporterades flitigt i tyskspråkig medicinsk facklitteratur och i relation till förgiftningssymptom från biocider och pesticider.
Myndigheten för miljö och naturskydd (Umweltbundesamt, UBA) har också genomfört informationskampanjer om hälsorisker med träskyddsmedel, samt infört ett övervakningsprogram, där man sedan 1987 systematiskt har mätt halter av bland annat PCP i blod i delar av befolkningen. Halterna i blod minskade efter att ämnet förbjöds år 1989.
I Sverige har synen på klorfenoler varit väldigt annorlunda. När rapporten ”Sunda och sjuka hus” gavs ut år 1987 fanns inte klorfenoler med i kapitlet som handlar om ”Kemiska ämnen i byggnadsmaterial och i produkter för drift och skötsel” (Planverket Rapport 77). Till rapporten bidrog Arbetarskyddstyrelsen, Socialstyrelsen, Statens planverk och den samlade expertisen i Sverige med syftet att ”ge en översikt över allt som idag är känt om byggnadsbetingade hälsoproblem”. Vidare nämns klorfenoler endast med några korta meningar i en rapport från 1990 från myndigheten Statens Provningsanstalt med titeln ”Kemisk emission från byggnadsmaterial – beskrivning av skadefall, mätteknik och åtgärder” (SP Rapport 1990:25). Där finns inget fall beskrivet från Sverige men i samband med en beskrivning av ett hus i Danmark nämns att ”det bland annat i förutvarande Västtyskland finns många undersökningar som har visat på pentaklorfenol (PCP) i rumsluft. PCP har använts i trävirke. Det är sedan 1978 inte tillåtet att använda PCP i Sverige. Utöver kreosotångor har det i inventeringen inte påträffats några nordiska fall av aktiv bekämpningsmedelssubstans i inomhusluft”.
Med tanke på att man i Sverige använde träskyddsmedel med klorfenoler som är mer lättflyktiga än PCP är det sannolikt att även många svenskar har blivit exponerade, och då inte enbart för PCP. Men klorfenoler omnämndes knappt i Sverige efter 1975 och varken klorfenoler, kloranisoler eller lukt från träskyddsbehandlat trä finns med i Socialstyrelsens rapport från 2006 om ”Kemiska ämnen i inomhusmiljön” (artikelnummer 2006-123-38). Det är först från 2012 som mögelluktande kloranisoler nämns som ett innemiljöproblem av offentliga institutioner – trots att laboratorieanalyser av kloranisoler och klorfenoler i trä och luft har använts av utredare och varit tillgängliga på den svenska marknaden sedan år 1999, och även har beskrivits av tyska forskare år 2004.
En användbar definition av luftkvalitet
Ett problem som kan ha bidragit till att träskyddsmedelsproblematiken inte har uppmärksammats i Sverige är att ordet luftkvalitet vanligtvis används utan tydlig definition av vad som är bra eller dåligt. Ofta definieras god luftkvalitet enbart så att hälsovådliga nivåer av kemiska ämnen underskrids, på liknande sätt som inom arbetsmiljön där man använder sig av hygieniska gränsvärden från Arbetsmiljöverket. Detta snäva synsätt kan medföra att luftkvaliten klassas som god trots att luften luktar illa. Det bygger dessutom på två felaktiga antaganden, dels att man alltid vet vad man ska mäta och dels att det inte kan finnas någon påverkan på människor vid halter som är under hygieniska gränsvärden.
Vi föreslår att man istället utgår från brukarperspektivet och människans behov när man definierar luftkvalitet (Indoor Air Quality, IAQ), precis som den danska forskaren P. Ole Fanger föreslog år 2006 när han ställde frågan: ”What is IAQ? Fangers definition på bra luftkvalitet är att luften inte ger upphov till sjukdom men dessutom att den uppfattas som acceptabel, eller ännu hellre som fräsch och behaglig. Omvänt kan man uttrycka det som att dålig luftkvalitet betyder att luften ogillas, ger obehag, eller ohälsa.
Med en sådan definition hade fuktutsatta träskyddsmedel tidigt kunnat kopplas till ogillande och obehag och man hade haft all anledning att gå vidare med den dåliga luftkvalitén till frågan om ohälsa. Då hade man kanske undersökt om klorfenoler, liksom i Tyskland, orsakat ohälsa och på så sätt kanske bidragit till utvecklingen av det så kallade sjuka-hus syndromet i Sverige.
Läs hela artikeln här som pdf.
väl känt men kraftigt underskattad kunskap, fukt är roten till mycket ont och är ibland svårt att se då det är dolt inne i nedregnade byggnadsdelar