Var tionde svensk bor i blåbetonghus och många bostäder klarar inte riktvärdet

2 december 2016  Mer än femtusen människor har dött i lungcancer av blåbetong sedan den började användas i byggnationer. Det kommer att bli många fler. Skälet är att vi byggde hus av uranhaltig skiffer – en skiffer som användes som uranmalm. Var tionde svensk bor i blåbetonghus, och många bostäder klarar inte riktvärdet trots att riktvärdet är dubbelt så högt som WHOs rekommendation. Problemet är inte löst.

Text: Fredrik Lundberg

Ju mer radon en människa utsätts för desto större är risken för lungcancer. De flesta, men inte alla, som får lungcancer är rökare. Statistiskt sett skulle 533 människor som får lungcancer varje år slippa det utan radonet, enligt en grupp forskare från Göteborg 1. En av dem är Lars Barregård: – Av de cirka 500 årliga fallen av lungcancer som radonet orsakat är en femtedel från blåbetongen, säger han till Husbyggaren.
– Det kan vara 50 eller 200, tillfogar han. Mellan 1960 och 2010 orsakade radonet ungefär 25 000 lungcancerfall, cirka 5 000 av dem från blåbetongen.

SVERIGE ÄR RIKT PÅ RADON
År 2008 bodde enligt Boverkets undersökning BETSI nio procent av befolkningen, nästan 800 000 personer, i bostäder med radonhalt överstigande det svenska riktvärdet 200 bequerel/m3. Ytterligare 27 procent, 1,5 miljoner bodde med halter 100– 200 Bq. WHO:s rekommendation är 100 Bq. Om alla halter skulle sänkas till under 100 Bq skulle 183 lungcancerfall per år undvikas. Radon från mark och vatten finns överallt i världen, men mer i Sverige än på de flesta håll. Och blåbetongen ett nästan uteslutande svenskt problem.

ASKHÖGEN SYNS PÅ LÅNGT HÅLL
I Kvarntorp utanför Kumla på den platta Närkeslätten sticker ett hundra meter högt berg upp. Det är aska från alunskifferutvinningen. Alunskiffern används för att tillverka skifferolja, ammoniak, svavel och lättbetong. Och uran.
Det växer nästan ingenting på den enorma askhögen. Illaluktande kolväteångor tränger fortfarande upp, fast brytningen slutade för 50 år sedan. Det har inte ens slutat brinna, och fläckvis är det väldigt varmt även på ytan. Men om man bortser från lukten är det en magnifik plats som kommunen använder för att ställa ut skulpturer. Horisonten är vid och man kan blicka åt alla håll, även bakåt och framåt i tiden.

Någon gång kommer det att sluta brinna, men askan och lakresterna kommer att behöva övervakas i all framtid eftersom den innehåller uran och andra tungmetaller.

LÄTTBETONG TILLVERKADES HÄR
Kvarntorpshögen är Sveriges största industriminne och det finns mycket att minnas. Där tillverkades lättbetong av skiffer från 1929, men verklig fart fick skifferutvinningen 1941 under andra världskriget. Då utvann man olja ur skiffern. Det var en helvetisk verksamhet. Aska och svavel. Och det var dyra droppar, men kosta vad det kosta ville. Sverige var inringat. 1945 när kriget var slut hade Sverige inte längre några problem att köpa olja, men det statliga Skifferoljebolaget fortsatte sin verksamhet till 1966, och drev den med stor förlust. Det motiverades av beredskapsskäl, men försvaret hävdade att anläggningen var sårbar för anfall, och att det var bättre att lagra olja i bergrum, vilket ju också skedde. Men 1945 startade också Försvarets forskningsanstalt, FOA, utvinning av uran. Att alunskiffrarna i Närke och Västergötland innehöll uran var känt sedan slutet av 1800talet. Uran hade inget ekonomiskt intresse förrän just 1945, men försök gjordes tidigt att utvinna radium, som användes för strålbehandling och var otroligt dyrt.

AMERIKANERNA BEGÄRDE OPTION
Av det skälet var uranfyndigheterna kartlagda, och redan i slutet av juli 1945 vände sig den amerikanske ambassadören till den svenska regeringen med en begäran om att USA och Storbritannien skulle få optionsrätt till allt svenskt uran samt att Sverige skulle införa statlig kontroll och exportförbud för uran. De ville förhindra att Sovjetunionen köpte svenskt uran för sitt atombombsprogram. Denna kontakt togs den 27 juli, och regeringen förstod först ingenting. Men den 6 augusti detonerade bomben över Hiroshima och nu visste alla vad uran var för något. Överbefälhavaren vände sig genast till FOA och ville ha forskning om svensk atombomb. FOA begärde pengar från regeringen för detta den 12 oktober, och nästa dag slog en rapport adresserad till FOA fast att om svensk uranindustri ska startas så bör det ske i Kvarntorp. FOA satte genast igång. En del av FOA ombildades sedan till AB Atomenergi, som fick igång ett uranverk i hyggligt stor skala från 1953. De två statliga bolagens samarbete var ett av skälen till att uranet utvanns just där.

YXHULT AB LÅG GRANNE
Den skiffer som användes som uranmalm användes också för produktion av byggmaterial av Yxhult AB som låg precis bredvid Skifferoljebolaget och AB Atomenergi. Produkten hette Ytong, efter Yxhult. Denna lättbetong började tillverkas 1929. Det var på många sätt ett bra material: den tvättsvampsliknande strukturen med mycket luft i gjorde den till ett lätt material som gav bra värmeisolering. Skiffern var en bra råvara, eftersom den innehåller bränsle som kan driva bränningen av kalk till cement. Kalk hade länge brutits i Kvarntorp. Gränsen mellan Yxhult AB och Skifferoljebolaget och Atomenergi var inte skarp: i Nordisk Familjebok från 1959 kan man under uppslagsordet Kvarntorp läsa att ”I viss utsträckning utnyttjas skifferaskan för gasbetongframställning.”

URAN GER DEN BLÅ FÄRGEN
Det är den uranrika skiffern som ger den blå färgen till lättbetongen. Uranet har funnits sedan Jorden bildades, och radium bildas ur uran av radioaktivt sönderfall. I den fortsatta sönderfallskedjan bildas radon och sedan radondöttrar. Det är känt sedan 1900-talets början och då blev det också känt att det fanns uran i alunskiffern i Närke. Någon borde ha ställt sig frågan om det var en bra idé att bygga hus av uranmalm. FOAs, Atomenergis och Skifferoljebolagets fysiker, kemister och ingenjörer hade alla kunskaper för att ställa sig just den frågan. Men mycket var hemligt. Och även om
någonting inte var uttryckligen hemligstämplat så fanns det en tysthetskultur. Man frågade inte. Man pratade inte. Man lade sig inte i.

INGEN IFRÅGASATTE TILLVERKNINGEN
Strålskyddsinstitutet gjorde några mätningar i blåbetonghus på 1950-talet och fick fram oroande resultat. Det förekom någon enstaka debattartikel som varnade för faran med blåbetongen. Men de ledde ingenvart. Svenskt uran var en hörnsten i vad som kallades ”den svenska linjen” eller Blågul Atom och som beslutades av riksdagen 1956. Med svenskt uran och svenskt tungt vatten och egenkonstruerade reaktorer skulle vi få el även efter att vattenkraften var färdigutbyggd. Logiken i det resonemanget var inte självklar. Det fanns statliga utredningar som visade på andra möjligheter att klara energiförsörjningen som energieffektivisering, vindkraft, värmepumpar och biomassa. Omsorgen om svensk självförsörjning på energi omfattade inte oljan. Sverige rusade in i ett beroende av Mellanösternolja just då. Och om vi skulle ha civil kärnkraft, varför inte importera billigare uran?

SVENSK ATOMBOMB
I perspektivet av svensk atombomb var Blågul Atom däremot ofrånkomligt. Atombombsprogrammet krävde svenskt bränsle och svenska reaktorer, för det stod alltmer klart att USA visserligen gärna exporterade både bränsle och reaktorer, men då med krav på att de inte användes för militära ändamål och på tillträde för inspektörer som kunde kontrollera detta. Men militären och större delen av riksdagen och regeringen ville ha atombomb under 1950-talet och en bra bit in på 1960-talet och försåg forskning och utveckling med mycket pengar, bland annat genom AB Atomenergi och FOA. När programmet definitivt tog slut är oklart, men man slutade prata om saken efter december 1959. Då lyckades den unge Olof Palme åstadkomma en kompromiss inom det socialdemokratiska partiet. Den gick ut på att man skulle skjuta på ett beslut om att skaffa atombomb, men hålla möjligheten öppen genom fortsatt forskning och utveckling.

LÄGGER NER UTVINNING AV URAN…
Men 1966 meddelade regeringen också att det inte låg i Sveriges säkerhetspolitiska intresse att skaffa kärnvapen. Samma år lades oljeskifferutvinningen ner, och ungefär samtidigt även uranverket. Om man ska förklara varför den förlustbringande och otroligt förorenande skifferverksamheten höll på 21 år efter andra världskriget så ligger det nära till hands att tro att det var FOA, AB Atomenergi och militären som drev på. När det var klart att det inte skulle bli någon atombomb så lades allt ner. Utom den blå lättbetongen.

… MEN INTE TILLVERKNINGEN AV BLÅBETONG
Yxhultsbolaget fortsatte som tidigare, tog över mark från Skifferoljebolaget och Atomenergi 2, och fortsatte att producera den blå betongen till 1978. Den redan producerade betongen användes till 1980. Strålskyddsinstitutet informerade i början av 1970-talet Yxhultsbolaget om att blåbetongen ”inte skulle bli tillåten vid framtida bestämmelser om radioaktivitet i byggnadsmaterial”, och kanske var det detta hot som fick bolaget att sluta upp med tillverkningen 1978. Det stora radonlarmet kom först sommaren 1979, då Dagens Nyheter toppade med uppgifter från ett PM från den då pågående radonutredningen som angav att tusen personer om året kunde förväntas dö av radon och en väsentlig del av dessa på grund av blåbetongen.

Först då lyfte frågan. Men då var det så dags. Den stora byggtiden, miljonprogrammet 1963–1974, var över. Enligt senare historieskrivning från Strålskyddsinstitutet 3 kunde senfärdigheten förklaras med att uran, radium och radon i byggmaterial var ”naturlig” strålning till skillnad från till exempel tandläkarröntgen eller cesium-137 från kärnvapenprov.

VEM ÄR ANSVARIG? Det är svårt att försöka reda ut vem som bar ansvaret för att flera tusen människor dött på ett plågsamt sätt. Det kanske inte heller är så meningsfullt. Problemet var inte att myndigheter fattade dåliga beslut. Problemet var icke-beslut, kunskap som inte användes, utredningar som aldrig gjordes, folk som inte slog larm. Om det finns någon som skulle kunna anses extra skyldig till detta så är vederbörande nästan säkert borta. Däremot kan det vara värt att fundera över ansvaret framåt. – Siffran 500 lungcancerfall per år har inte förändrats så mycket över åren, säger Lars Barregård. Det som minskat beror inte så mycket på saneringsåtgärder utan på förändring av bostadsbeståndet, förklarar han. Nya hus har mycket lägre radonhalt.

ÄVEN GAMMASTRÅLNING
Radonhalten från blåbetongväggar går att åtgärda antingen genom mer ventilation eller genom att riva väggarna. Betongen kan också finnas i bjälklag. Radonsanering för markradon består mycket i att täta till exempel rörgenomföringar så att radonet inte kommer in i huset. Men eftersom blåbetongen redan är inne i huset så hjälper inte det. Blåbetongen avger också gammastrålning. Den som sover intill en blåbetongvägg i många år kan få en stråldos som är ungefär lika stor som från radonet. Den kan ge vilken cancer som helst, till exempel leukemi. Den risken kan inte ventileras bort. – Men man kan flytta sängen en bit ifrån väggen för strålningen är väldigt avståndsberoende, säger Barregård. Lägre radonhalter är ett  delmål under miljömål 15  God bebyggd miljö.  Miljömål.se skriver: Den nuvarande takten på mätningar och åtgärder är för långsam och det är därför osannolikt att delmålet om låga radonhalter i alla bostäder kan nås på utsatt tid. Ansvaret är nu uppdelat mellan Boverket, Strålsäkerhetsmyndigheten, Folkhälsomyndigheten, Arbetsmiljöverket och Livsmedelsverket samt 290 kommuner. Det är inte ens klart vem som är ansvarig radonminister. På miljödepartementet anser man att det är bostadsminister Peter Eriksson. På Boverket anser man däremot att det är miljöminister Karolina Skog eftersom Strålsäkerhetsmyndigheten sorterar under miljö- och energidepartementet.

Fredrik Lundberg
Frilansjournalist

1. Barregård L, Andersson EM. Hur många lungcancerfall kan undvikas om radonhalterna i svenska bostäder sänks?
Arbets- och miljömedicin, Göteborgs universitet, 2012.
Se även Axelsson et al: http://link.springer.com/article/10. 1007%2Fs10552-015-0531-6
2. Y som i Yxhult, rapport Örebro läns museum
3. www.stralsakerhetsmyndigheten.se/Tidskrift/Stralskyddsnytt/1999/SSN_4_99.pdf sid 7 ff