När avfall upphör vara avfall – ny lagstiftning

7 december 2020  Det sker stora förändringar på avfallsområdet på grund av implementeringen av avfallsdirektivet och arbetet mot en mer cirkulär ekonomi. Förtydliganden av när avfall upphör att vara avfall underlättar för verksamhetsutövare att göra en mer tillförlitlig bedömning huruvida det i lagens mening rör sig om avfall eller inte.

I syfte att genomföra EU:s avfallsdirektiv görs vissa ändringar i svensk avfallslagstiftning, vilka trädde i kraft den 1 augusti 2020. Ändringarna innebär bl.a. att begreppet ”hushållsavfall” försvinner och ersätts med ”kommunalt avfall”. Begreppet ”avfallsproducent” definieras. Det införs bestämmelser om den ursprungliga avfallsproducentens ansvar för behandling och kostnader för hantering av avfallet. Bestämmelser om när ett avfall upphör att vara ett avfall införs och det förtydligas vem som har ansvaret för att uppfylla tillämpliga krav när avfall upphör att vara avfall.

Införandet av ett förtydligande av när avfall upphör att vara avfall är efterlängtat. Aktörer för sekundära råvaror har under lång tid riskerat att hantera avfall i tron om att det inte rör sig om avfall och att aktörerna således inte behöver följa reglerna i 15 kap. miljöbalken, MB. Den nya bestämmelsen i 15 kap. 9 a § MB, som är en följd av artikel 6.1 i avfallsdirektivet, innebär att det numera finns kriterier direkt i lagtexten som ska styra bedömningen om när avfall upphör att vara avfall. Tidigare ställdes det inga krav på materialets kvalitet för den fortsatta användningen och det saknades således bestämmelser i svensk rätt avseende när vissa avfallstyper upphörde att vara avfall.

Enligt de nya reglerna upphör avfall som har genomgått ett återvinningsförfarande att vara avfall när 1) ämnet eller föremålet ska användas för ett visst ändamål, 2) det finns en marknad för eller efterfrågan på sådana ämnen eller föremål, 3) ämnet eller föremålet uppfyller tillämpliga krav i lag och annan författning, och 4) användningen av ämnet eller föremålet inte leder till allmänt negativa följder för människors hälsa eller miljön. Vidare ges regeringen möjligheten att meddela ytterligare föreskrifter om när avfall upphör vara avfall.

Vidare förändras 15 kap. 1 § MB så att definitionen av avfall numera omfattar hela miljöbalken och inte enbart 15 kap. som tidigare. Det innebär t.ex. att bedömningar enligt hushållningsprincipen i 2 kap. 5 § MB påverkas på så vis att verksamhetsutövare som generar biprodukter vilka har ett marknadsvärde och ett användningsområde inte i samma utsträckning som förut påverkas av hushållningsprincipen. Viktigt att notera är att verksamhetsutövare även fortsättningsvis måste följa försiktighetsprincipen i 2 kap. 3 § MB.

En verksamhetsutövare som hanterar ämnen eller föremål som ligger i riskzonen för att klassificeras såsom avfall har nu större möjlighet att göra en mer tillförlitlig bedömning avseende om det faktiskt rör sig om avfall i lagens mening eller inte. Flera remissinstanser ville ta steget längre och ansåg att behov förelåg för att införa en möjlighet för verksamhetsutövare att få ett bindande myndighetsbeslut om huruvida avfall har upphört att vara avfall. Enligt regeringen är det viktigt att ett sådant regelverk utvecklas för att främja den cirkulära ekonomin i samhället, men man ansåg samtidigt att det inte var en åtgärd som rymdes inom detta lagstiftningsärende.

Vi på Foyen anser att de nya bestämmelserna rätar ut några av de många frågetecken som funnits inom många branscher. Att införa ett beslutsförfarande som ger verksamhetsutövare ett definitivt besked om vad som klassificeras som avfall eller inte vore dock eftertraktansvärt.

 


PIA PEHERSON
Advokat och partner
pia.pehrson@foyen.se

MIKAEL JONASSON
Bitr jurist
mikael.jonasson@foyen.se