27 februari 2023 I entreprenadavtal finns som regel bestämmelser om att vite ska utgå om arbetena inte är färdigställda inom kontraktstiden eller den ändrade tid för färdigställande som kan följa på grund av ändrade mängder, tillkommande ÄTA-arbeten eller hinder.
Ett vite är i entreprenadavtal ofta uttryckt som en viss procent av kontraktssumman t.ex. 1-2 procent. En konsult som projekterar fel i ett uppdrag för en beställare som är entreprenör kan förorsaka beställaren extra kostnader i form av vite. Så kan bli fallet om felet föranleder fördröjningar i entreprenaden t.ex. för att nya handlingar måste tas fram eller kompletterande arbeten behöver utföras av entreprenören. Extra kostnader som beställaren får på grund av vite vid sådan fördröjning är i förhållandet mellan beställaren och konsulten en skada som ska ersättas enligt 5 kap 1 § ABK 09. Är då en skada som beror på att beställaren har betalat vite också en skada som ska ersätts ur konsultens ansvarsförsäkring? Frågan prövades av Högsta domstolen för ett par år sedan i mål nr Ö 5051-17. Högsta domstolens dom framgår av NJA 2018 s 834.
Målet gällde en konstruktör som hade fått i uppdrag att ta fram konstruktionshandlingar för en entreprenad för byggnation av en skola. Under entreprenadtiden gav en balk vika och det konstaterades behov av kompletterande arbeten på byggnadsstommen. Därefter konstaterades det i entreprenaden att pålfundamentet var underdimensionerat. Detta medförde att nya handlingar fick projekteras och att entreprenören tvingades utföra förstärkningsarbeten på uppförd byggnation. Projekteringsfelen föranledde försening av entreprenaden. Enligt entreprenadavtalet hade entreprenören att utge vite vid försening om en procent för varje påbörjad förseningsvecka. De påbörjade förseningsveckorna var fyra till antalet och det vite entreprenören fick betala till sin beställare uppgick till sammanlagt 2 722 684 kronor. Entreprenören framställde krav mot konstruktören, dels för ersättning för tillkommande arbeten, och dels för förseningsvitet. Konstruktören anmälde skadan till sitt försäkringsbolag som medgav att betala ersättning för de tillkommande arbetena men inte för betalat förseningsvite. Försäkringsbolaget menade att denna skada inte omfattades av försäkringen och hänvisade till ett undantag i försäkringsvillkoren av följande lydelse: ”Försäkringen omfattar inte böter, vite eller straffskadestånd (punitive damages) såvida det inte är fråga om sådan skadeståndsskyldighet som bortsett från benämningen böter, vite eller straffskadestånd omfattas av denna försäkring”.
Högsta domstolen konstaterade vad som är av betydelse vid tolkning av försäkringsvillkor och angav att det centrala ofta är villkorets ordalydelse samt att ledning kan sökas i systematiken och övriga försäkringsvillkor om ordalydelsen inte ger besked i tolkningsfrågan. Högsta domstolen konstaterade vidare att villkorets syfte och vad som är en förnuftig och rimlig reglering kan ha betydelse vid tolkningen. Dock menade Högsta domstolen en helhetsbedömning ska göras där det inte på förhand är möjligt att generellt säga vilka tolkningsfaktorer som blir utslagsgivande vid bedömningen.
Vad gällde aktuell situation resonerade Högsta domstolen enligt följande. Av aktuellt villkors ordalydelse framgick inte om villkoret var begränsat till viten som försäkringstagaren betalat till sin kontraktspart eller om undantaget också gällde viten som någon i tidigare led hade betalat och som därefter i annan form förts vidare i kontraktskedjan. Av villkoret framgick emellertid att undantaget inte inkluderade krav som i realiteten är skadeståndskrav oavsett om de benämnts vite.
Enligt försäkringens omfattningsbeskrivning gällde försäkringen för krav som framställts mot den försäkrade till följd av personskada, sakskada eller ren förmögenhetsskada som orsakats genom fel vid utförande av uppdrag i den i försäkringsbrevet angivna konsultverksamheten. När dessa förutsättningar var uppfyllda skulle alltså försäkringsgivaren betala det skadestånd som den försäkrade var skyldig att betala (om kravet också i övrigt omfattades av försäkringen). Innebörden av villkoret var därmed att om förutsättningarna för betalning av skadestånd i övrigt var uppfyllda enligt försäkringsvillkoren så skulle ersättning betalas oavsett om kravet benämnts vite. Därmed kunde det omtvistade villkoret endast avse viten som försäkringstagaren själv var skyldig att betala och inte viten som någon i tidigare led haft att betala och som i förhållande till försäkringstagaren var att anse som skada.
Kravet från entreprenören i aktuellt mål grundande sig på 5 kap 1 § ABK 09 som anger att konsulten ansvarar gentemot beställaren för skada som konsulten orsakar beställaren genom bristande fackmässighet, åsidosättande av sedvanlig omsorg eller annan vårdslöshet av konsulten. Entreprenörens krav grundade sig inte på konstruktörens försening utan på fel i det av konstruktören utförda uppdraget. Kravet inrymdes därmed i 5 kap 1 § ABK 09. Även det skadeståndsrättsliga kravet på förutsebarhet, dvs. adekvat kausalitet, var uppfyllt. Detta eftersom det i entreprenadavtal ofta förekommer vite och en vanlig följd av fel i konstruktionshandlingar är att entreprenören måste invänta nya handlingar eller göra om arbete som redan utförts men på ett felaktigt sätt. Det var också en förnuftig och rimlig innebörd av villkoret eftersom en tolkning av villkoret innebärande att det inte innefattade skada som baserar sig på vite skulle ge konsulten ett begränsat försäkringsskydd. Det skulle i sin tur skulle medföra att konsulten gjorde sig skyldig till väsentligt kontraktsbrott gentemot sin beställare genom att inte ha en försäkring som täckte konsultens kontraktuella skadeståndsansvar.
De slutsatser som kan dras av målet är att om en ansvarsförsäkring ska undanta viten som betalas av någon i tidigare led i kontraktskedjan så måste ett sådant undantag vara tydligt utformat bl.a. eftersom ett sådant villkor skulle stå i strid med försäkringens syfte att ersätta skada som försäkringstagaren kan vara skyldig att utge enligt avtal (baserade på ABK 09). Ett sådant inskränkt försäkringsskydd skulle, som framgår ovan, medföra att konsulten inte uppfyller ABK 09:s krav på försäkringsskydd vilket i sin tur skulle medföra att konsulten i förhållande till beställaren gör sig skyldig till väsentligt kontraktsbrott. Därmed lär utvecklingen av försäkringsvillkor konsultansvarsförsäkringar inte kunna gå åt det hållet att det i villkoren införs undantag för vite som betalats i tidigare led. En sådan ansvarsförsäkring skulle nämligen inte uppfylla sitt syfte.
 Pernilla SamuelssonAdvokat Pernilla.Samuelsson@foyen.se |
